Vakna upp minst hundra gånger på en natt bara för att se om du var kvar.
En känsla jag inte haft på länge, oro riktig oro.
Kunde inte slappna av, var tvugnen att röra vid dig för att verkligen förstå att du va där. Precis bredvid mig bara ett "diddikast" ifrån. Jag kunde känna värmen från din hud.
Tankarna rörde sig genom mitt lilla huvud, som för tillfället kändes väldigt överbelastat.
små tankar som fick mig att vilja le, men om jag log kanske du skulle tro jag tog dig för givet. Men var jag för allvarlig kanske du skulle gå.
Jag hoppa närmre för att kunna hålla om dig, du låg så nära kanten att jag trodde du skulle ramla ner.
Din hud var så het mot mina läppar men jag kunde ändå inte släppa ville ha svar, försökte höra dina andetag men rösterna i mitt huvud övertala mig till att slappna av. jag hoppa en bit därifrån ville inte väcka dig när du lång där avslappnad lugn, Men det var nog bara utvändigt. Dina drömmar lekte nog en hel del med ditt psyke.

Som om du varit med om en tragisk olycka som ingen vittnat. Du föll i koma, kan inte röra, kan inte skrika, Du ligger där fridfullt i sjuksängen med en orolig närstående hållandes i din hand. Du ser fridfull ut, nästan lycklig. Men inom dig svider smärtan. du kan inte röra, inte skrika. Ingen känner, ingen förstår. Du kan heller inget göra.

Livet kräver tålamod.. ett starkt psyke man inte alltid kan ha..

Vill ge dig en stege.. men är för svag för att bära.. Jag vill be om hjälp men för feg för att fråga..

Jag vakna upp igen.. Ville nästan väcka dig. Tänk om drömmarna tar knäcken på dig.