Du är stammen av mitt träd. När du gick fanns bara de ruttna, döda löven kvar på marken.. De skulle föreställa mig.

Jag ville vara en fågel, fri och oberoende. Jag ville vara en björn självständig och stolt. Siktade mot toppen och landa på botten.. Igen..

Hur kan ja förklara min kärlek för dig.. Allt ja kan säga att du är för mig samma kärlek som den allra kristnaste är till Gud.. Hur tror du den människan skulle känna om just han/hon fick reda på att allt var skapat just för hennes himmelrike.

Jag kände mig iaf inte värd de. Panik.. Panik.. Panik..

Ni behöver inte hjälpa bara försöka förstå...

Hatar att vara ensam när mitt hjärta gråter och skriker efter dig..

Jag vet inte vad som är upp och ner på mig själv.

Ska jag tvättas ut och in eller bara som jag är.

Tål jag mer än 40 grader....

Dina ögon kontrollerar vad det är jag ser i och med mig själv... Jag ser ingenting med mig själv.. Antingen ser du mig inte eller så blundar du.. Vet du om detta eller låter du ditt positiva jag tala till dig.. Från en början såg jag dig som perfekt, men nu blir jag bara rädd.

Den där värmen från dina armar, de där tonerna i mitt hjärta, den underbara doften... Vart är jag..

"försökt visa dig med blicken men det är inte mig du ser. Den här platsen är nån annas, jag måste hitta ut."

"Jag har försökt ge dig hela skulden fast jag innerst inne vet att den är min."

"Jag vill ha dig nu som jag hade dig förut."

Vad är saknad utan förlust... Vad är smärta utan lust.. vad är ångest utan kärlek..

Vem fan är jag och vad gör jag här... De säger att de är en period, en kort tid i ens liv.. kort och kort.. 5 jävla fucking år och ingen jävla skillnad mer än nu vet jag innan hur fucking ont de kommer göra..

Hur kan din egen hjärna få dig att känna så starka komplex över dig själv. Hur kan din kropp vända sig emot dig.

Men så mkt kärlek jag haft borde de inte vara konstlig att jag mår som jag mår... ni alla betydde så mkt för mig och alla på ert eget sätt så olika.. hade jag vetat bättre...hade jag valt att aldrig älska eller bli älskad..

Så mycket jag skadat.. så många jag förlora pga kärlek.. förstå om vi vore vänner nu, då hade jag varit odödlig.

Jag vet inte om dina ord räcker för att lugna mig. Jag kommer skrika, sparka och gråta. Kan din nonchalanta attetyd göra mina galenskaper värre. kommer jag tas på allvar när jag vänder ryggen från dig. Jag vet inte hur jag ska berätta detta för dig... Men du är mitt sista hopp.. och jag börjar redan nu tappa tron.

jag ser inte mig själv längre min kära ängel. Jag vet knappt om jag lever längre.. Jag saknar tiden då jag blev behandlad som skräp för då syntes jag iaf för någon.. Jag vill gå tillbaka till gatan, the bitch next door..

Jag förtjänar inte detta liv, och att jag någonsin trodde de bygger bara upp min ångest mot mig sjäv...

Du sköt mig i hjärtat mitt i där tron och hopp går ihop.. Där förtroende och mod anknyter band.

Varför saknar jag de som en gång i tiden gjorde mig omänsklig... För jag lever i en värd bland blåa smurfar och deras tro att allt är okej...

Smöra inte på mackan och spotta på pålägget..

Jag börjar förstå varför den där knytnäven satt i mellangärdet... Jag börjar förstå den frånvarande minen.. Men man kan nog aldrig förstå de om man inte varit här själv.. Här menas den plats där man tillsist slutar bry sig.. Den plats där man ser på värden utifrån...

Hur kan du se på mig och säga att allt är okej.. mina tårar rinner ner för mina kinder och jag har ingenstans i världen där jag hör hemma.. Jag har till och med slutat försöka känna mig hemma..

Vi är dom utanför.. De som ser på när alla andra lyckas.. vi som får känna lagens kalla han spanka oss bakifrån..

Detta är sista anhalten innan jag ger mig av till paradis oskar... Bryr sig ingen nu kommer de aldrig göra de.. Ni kan få skylla på att jag var en av dom som gav upp.. Förlåt mamma att jag inte stod ut med att känna att du brydde dig mer om mitt ex och hans nya liv efter mig än mina blåmärken.. Förlåt mina vänner att jag inte stog ut att se mig själv i spegeln efter varje dag av misslyckande.. Förlåt Diezel att jag inte gjorde allt jag lovade...

Jag saknar dig ängel.. Och du.. Du som såg mig <3

äntligen funnit den stig på vägen som jag så länge önskat, som jag länge drömt om. Allt kom i ett paket när jag tappa hoppet om allt. Jag har länge trott att varje kärlek jag funnit varit de rätta tills nu. Mitt paket innehåller en man med egenskaper jag aldrig trodde kunde finnas i en och samma människa. som i filmen precis när man tappa hoppet så står de man minst anar framför ögonen bara en arm lång bort. som man vandrat i en öken i flera dagar och man glömt alla drömmar, hoppet, tron, kärleken till allt. Man släcker lampan och skiter i vad som hända skall.

Jag träffa han en dag som nästan alla andra, till skillnad att jag trodde jag var fri. Ett halvår hade jag kämpat för att hålla huvet över vattnet med en pojke som stal allt ja hade i eget värde, mitt mod, min stolthet, mitt självförtroende, min talan. Jag gick en smutsig väg som än idag plågar mig i mina sömnlösa nätter. Vänner gav upp, min familj vände ryggen åt mig. Jag hade ingenting kvar mer än den pojke som krävde allt, men även han lämnade mig, trodde jag... Han kom tillbaka för sex.. ja trodde han kom tillbaka för mig.. Han åkte hem igen efter att ha lämnat markering på min hals. Som att jag fortfarande tillhörde honom..  denna dagen var en fredag jag skulle in till eskilstuna för att träffa mitt ess, mitt ända kort ja höll kvar i handen som räddning. De ända han inte tog i från mig. Mitt ess, en man jag kalla min storebror. jag åkte till etuna för att bli upphämtad av en kvinna jag underbart avgudade, hon var allt jag ville bli. självstående, stark, bara helt fantastisk.. hon blev körd av denna man jag konstigt nog var intresserad av att träffa, kanske var det förebild som talat in hur speciell denna man var, eller så kankse de var mitt beroende av att finna tröst. Tröst var detsamma som sex, rent utnyttjande av sex.. ju mer de hande om känslokallt sex desto bättre. Han var söt, otroligt söt...

framme i etuna skiljdes vi senare åt. kvällen startade men männikor jag känt ett tag och folk jag precis träffat. en nästan parmiddag fast för flera. kvällen slutade dock i kattastrof.. Denna pojke som hade tagit allt tog plötsligt de lilla som fanns kvar av mig. som en ren avrättning. Jag ville dö, ja var knappt rädd. balkongens räcke blev mitt huvuds fiende. Ingenting spelade någon roll. jag minns inte mycket mer av vad som hände de närmaste dagarna efter. Med den lilla självrespekt jag hade kvar kunde jag ändå hålla mig borta från dena pojke som slaktade min borg. Allt som var kvar var jag. Ingen princessa i sitt egna slott. Jag tappa mig själv.

Men jag skrattar en del ändå. med tanke på hur mkt allvar som dunkat mitt huvud de senaste månaderna så var det inte så konstigt när ja väl var fri så var jag naken och allt verkade roligt.

jag började träffa denna manen, denna otroligt söta man som en dag stod och tog mig i hand ligger nu bredvid mig i hans säng. Det är inte bara sex längre. Livet handlar inte om att slåss för de sakerna som egentligen bör trycka ner mig mer men stötta mig. Jag som tidigare inte förtjänade mer än skräp är nu min älskades princessa.

Han bygger upp min borg. Han får mig att le. Han är allt jag i mina barndoms år alltid drömde om. Han på sin vita häst. Han är inte bög och han är inte präst, men ändå är han perfekt..

Men...

Som man så länge kämpat efter målet man så länge velat ha. Att när man väl har de så vet man inte om man verkligen är lycklig. Och ser man spåren man lämnat bakom sig så undrar man om resan verkligen var värd.

Så mycket ja har förlorat.. jag förlora allt men jag fann dig.

Men jag vet iaf att mina drömmars prins exicterar i verkligheten.