En ängel knacka på mitt fönster. Han sa att det var okej att stiga ner. världen fylldes plötsligt av en tom tystnad. Inte ens tankarnas värld eka genom de gröna skogarna.
-Kom ner.
Jag stirra ängsligt på den långa stig som låg där under blad och grenar.
Jag tog hans hand och innom en kort stund stod jag på den väg som skulle föra mig någonstans.
Jag våga inte fråga vart vi skulle, eller om jag skulle gå ensam.
Hans ögon var så vackert bruna, som barken på den nykomna eken.
vinden rör sig mot min hud, håren på koppen reste sig av behag. Mitt hjärta fylldes av värme.
Solen tvinga sina skimrande strålar genom skogsträdens täta kronor.
De lyste upp den väg som fortfarande låg framför mig.
Jag hade än inte tagit ett ända steg, eller släppt den sköra ängels hand.




Trots alla stenar du slickat och grodor du kysst så är än dina läppar likt en soluppgång.

Jag är alltid lika rädd för att gå vidare, Börja om, hitta nytt.