Om det ändå gick att förklara, ni vet allt det där innom än som ligger och stör. Som ligger och väcker känslor både negativa och positiva.

Jag tänker på honom dag och natt, Allt jag talar om förknippar jag alltid med just honom. Honom, han, den som fick mig att vilja vara den ända kvinnan på jorden. Han som fick mig att känna en sådan stark lust för livet. Det är just honom jag vill hålla varm, kyssa i mörkter, fylla alla tomrum och älska tills hans hjärta inte känner mer lust. Jag vill vara hans lust, hans kärlek, hans lyckorus, hans värme, hans tillit, hans hopp, hans tro, hans största ro. 

Jag lämna honom. För jag satte mig själv där alla skrek åt mig att sitta, Jag satte mig på en plats som alla sa va rätt. De övertala mig att jag var någonting, någon.
Allt jag innan brydde mig om var hans lycka... Jag levde för att göra honom lycklig, alla de dagar jag grät betydde ingenting i min värld de gjorde ont ibland men smärtan av att leva för ingenting var ännu värre.
Jag får ofta frågan är det värt de. Och inte förens nu vet jag svaret.

Ja, de var värt de. Hellre blir ja behandlad som något än ingenting alls. Jag är ingenting och det mår jag bäst av. 

Ingen förstår så som man känner, och inte kan jag heller tala. allt som jag kan tänka på är de dagar du fick mig att le. Allt jag kan tänka på är de tider det var som bäst. Jag älskar dig.. Kommer aldrig sluta älska dig...

Min första absoluta riktiga kärlek. Den kärlek den person värd att dö för..