att bo i en byhåla med samma vardag dag ut ch in gör en psykiskt uttråkad. Jag har bott i denna byhåla hela mitt liv i samma hus och största tiden i samma rum. när jag var 15 trodde jag det skulle hjälpa med lite nya tapeter och strörre säng för att få en liten förändring i vardagen, men nej. De räckte en vecka innan det blev lika ointressant de.
När jag äntligen börja gymnasiet tänke jag äntligen komma bort och träffa nya vänner nya platser nya äventyr!
Ja jo nu ligger ja här igen i min säng mer uttråkad än innan.
Jag kan säga att jag tappat aptiten på livet. Min motivation till träning försvann för länge sen. När man kommer ner till en träning med samma tränare, samma lag, samma spydiga komentarer, samma förutfattade meningar.
konstigt att man inte kan se positivt på saker när man ändå vet hur det kommer att sluta.


Och mitt beroende av bekräftelse gör inte saken bättre. Jag föddes till en äventyrlig flicka, under mina barnår var det alltid nya saker som hände. alltid något äventyr för varje dag. Men när man blir äldre lägger föräldrarna ansvaret till att hitta på någon till än själv. jag fann först en vän som man växte upp med. Emma, en tjej som alltid funnits där. Vi på någotsätt flöt mer och mer ifrån varandra när jag blev lite mer nyfiken på livet när man plötsligt hade haft sin första pojkvän!
Det var då mina tonår började, jag hitta snabbt en tjejkompis som var väldigt spännande vi umgicks varjedag. Vi hitta alltid på någonting spännande! som att söka killar, gå på discon som senare blev fester. Du blev aldrig uttråkad! Men som sagt jag var beroende av bekräftelse jag gick från kille till kille, Olyckligt förhållande till det andra. Bedragen av den ena mer än den andra, tagen förgivet, bortglömd.

Nu ligger jag här i sängen som en bortkastad nalle. Jag har förlorat kontakten med de flesta av mina vänner. Det sluta med att min mamma inte orka höra mina tårar så nu ligger även en hund i min säng. Som sagt har jag slängt mig in i olika händelser för att hitta mitt äventyr ! Min Saga! Min Lyckliga fortsättning! och nu sitter jag där. Ett självförtroende är så kasst att jag avgudar alla andra hur de kan vara så mycket bättre äm mig själv... En krossad spegelbild, du förstår inte att den du ser är du. du ligger lamt i din säng om nätterna för att förstå vart allt gick fel. Du skyller ifrån dig på allt för du klarar inte av att ta mer skit. Du skäms för att du öppnar din käft och du förstår inte att du ens har vänner kvar, Pengar är heller ingen utväg, tro mig jag har försökt.. Och trots allt detta har jag ändå en pojkvän, och inte bara vem som helst utan en jag faktist kan se min framtid med :( ... men jag är förblindad av allt hat mot mig själv så jag ser ingen annan.. jag är så uttråkad på mitt liv..

Jag har många gånger undrat om självmord skulle hjälpa.. men ändå på något sätt har inte hoppet innom mig försvunnit än. Kanske är det alla mina vänner som fortfarande håller ljuset innom mig tänt.
jag ser mig sjävl som en tappad själ.

Ända utvägen är att vänta.. vänta på bättre tider.. Med bättre tider menas fler jobb mer inkomst så man äntligen kan flytta här ifrån. En riktig shake om i livet.